Vinna eller Försvinna

Är du en dålig förlorare eller en bra vinnare? Vad är egentligen värre; att kasta saker omkring sig, slå och svära vid en förlust eller att håna sina motståndare efter en vinst? Det pratas ofta om dåliga förlorare men en vinnare som säger att dess prestation var usel, formen botten, tekninken under all kritik förringar sina motståndares prestationer till det yttersta. Visst, ibland kan kommentarer som dessa bero på blygsel och höga prestationskrav från individen, men trots det så kan uttalandet såra 2:an, 3:an, 4:an osv. En god vinnare i mina ögon är någon som hejar på de som kommer i mål efter segraren, som inte blir kaxig eller styv i korken. För att bli en god vinnare tror jag att en idrottare måste förlora, få uppleva hur det känns att inte nå sitt mål, att misslyckas, se andra åtnjuta vinstens sötma. Först när en idrottsman eller kvinna smakat på den beska förlusten kan upplevelsen av en vinst uppskattas fullt ut samtidigt som respekt visas för motståndarna. Stora idrottsmän som visat tecken på att vara dåliga vinnare är Petter Northug. Visst måste även en längdskidåkare få ha "målgester" men att stanna upp just innan mållinjen och att sedan skrika hälsningar till andra länders kungligheter är väl ändå att ta i! Exempel på dåliga förlorare går att hitta från VM 2003 i friidrott så den amerikanske sprintern John Drummond tjuvstartade på 100m. Drummond vägrade lämna banan och la sig ned samt skrek "I did not move"! Självklart måste en idrottare få visa känslor vid förlust eller vinst men dessa ska inte drabba motståndarna på ett negativt sätt. I ungdomsfotbollen minns jag att vi efter avslutad match fick ställa upp på rad, öga mot öga med motståndarlaget och sedan ta i hand och tacka för en god match. Oavsett om stod som segrare eller förlorare. Ett liknande scenario brukade utspela sig då Carolina Klüft höll på med sjukamp. Efter att sista deltagaren gått i mål på 800m utbröt ett allmänt kramkalas idrottarna emellan. Sedan blev det ett gemensamt ärevarv oavsett placering. Jag önskar att denna mentalitet skulle sprida sig till fler idrotter. Tänk er att se samtliga deltagare på 100m i VM springa ett ärevarv tillsammans. Usain Bolt, Yohan Blake och Walter Dixon sida vid sida. Jag tror att under de 400m skulle en del idrottare ta lättare på sin förlust och finna en motivation att återkomma till ett mästerskap igen. Medan vinnarnas triumf skulle krönas ytterligare. I sanningens namn är detta scenario högst osannolikt i en imagefylld idrott som 100m. Men tanken är vacker och inte orimlig! Oavsett om en idrottare är bra eller dålig förlorare eller vinnare så har vägen dit bestått av blod, svett och tårar. Vilket gör att en förlorare och vinnare alltid har någonting gemensamt och bör visa respekt för varandra!