Tävlingsnerver, prestationsångest, höga krav, vinnarskalle, bäst när det gäller…. Talesätten är många frågan är bara vad som egentligen stämmer in på Usain Bolt och alla andra stora stjärnor som inte höll för favorittrycket i detta VM. Mediavärlden spyr ut förstasidor med en tjuvstartande Bolt, en Robbles som håller fast Lius arm och en Jelena Isinbajeva i tårar. Men är deras ”misslyckanden” egentligen bara ett tecken på att dessa idrottsfenomen är mänskliga? Även de kan fela vilket i sin tur leder till att någon annan får kliva fram i rampljuset vilket på sikt kanske skapar en ny storstjärna. Tyvärr verkar det inte vara på det här viset som media resonerar. Själv lyssnade jag på radio när 100m finalen gick. Jag kan kort konstatera att i över 1 timme efteråt så pratades det mer om Bolts tjuvstart än om att den yngste någonsin, blott 21 årige Yohan Blake, hade vunnit VM-guld och dessutom presterat en bra tid i den starka motvinden. Nej, istället för att prata om detta funderades på olika orsaker till Bolts tjuvstart. Var han i så dålig form att han måste chansa på en kanonstart för att kunna vinna? Hade han ett världsrekord i tankarna? Vem vet vad som rörde sig i Bolts huvud i den millisekund som det tar att göra en tjuvstart, kanske var hans sinne blankt... Vi kommer mest troligt aldrig att få veta varför han tjuvstartade för att inte säga att vi borde acceptera att ”det händer alla”. För egen del tycker jag att det är mer tragiskt med 110m häck finalen där Liu kanske förlorade guldet pga. Robbles blockering av honom. Även här kommer vi aldrig att få veta säkert ifall Robbles gjorde det med flit eller om det var ofrivilligt. Robbles som verkar vara en helylle grabb, kan han verkligen göra något så oschysst och fult? Kanske tog vinnarinstinkten över i stridens hetta och han handlade på ett sätt som han själv inte var medveten om att han kunde. Robbles fick dock sitt straff och diskades vilket gav en klen tröst till Liu som därmed blev silvermedaljör. Guldet gick till slut till en amerikansk doldis vid namn Richardsson, kanske en blivande stjärna eller en lucky loser som efter sin karriär kan berätta för barnbarnen om dagen då han tog VM-guld i Sydkorea. Oavsett om Richardsson kommer att bli en ny friidrottsstjärna eller inte så kommer detta VM-guld med säkerhet vara ett av de ögonblick som han bär med sig resten av livet! Frågan som kan ställas är om det mest rättvisa hade varit att springa om loppet utan Robbles eftersom många anser att Liu skulle ha tagit guld utan de incidenter som inträffade. Detta är dock inte möjligt, att springa loppet en gång till, vilket i regel är en grym men verklig sida av idrotten, du får bara en chans.
Detta VM innehöll många tårar, både av glädje och besvikelse. Isinbajeva grät över sitt dåliga resultat i stavhopp men konstaterade att hon ska ”komma tillbaka”, hon måste det, enligt hennes egen utsago. Att samtidigt som tårarna rinner prata om comeback tyder på en tävlingsinstinkt, en vilja att prestera trots att hon innehar världsrekordet. En del personer tror att denna fenomenala idrottare har gjort sitt, men själv tror jag att hon har mer att ge. Isinbajeva har ”misslyckats” förr för att på nästa tävling ta världsrekord. Nu står hon inför en ny situation med många konkurrenter som verkligen utmanar henne, förhoppningen är att hon ska kunna vända denna press till energi för topprestationer. Isinbajevas öde för mina tankar till en annan av idrottsvärldens giganter som sopade banan med sina konkurrenter i början av karriären för att sedan ”gå in i väggen” under ett OS. Nej, det är inte Per Elofsson som jag tänker på, idrotten är dock densamma, längdskidor. Idrottsprofilen jag har i åtanke är Marit Björgen som blev uträknad vid OS 2006 men som kom tillbaka och tog OS guld 2010 samt blev national hjälte vid hemma VM i Norge 2011 efter ett antal guld.
Även Emma Green Tregaro fällde tårar över en dålig höjdfinal, en höjdfinal som föregicks av ett mycket bra kval. Emma nämnde besvikelsen över att inte kunna prestera som bäst den dag som hela säsongen handlar om. Det är för denna dag som alla träningstimmar lagts ned. Träningstimmar med blod, svett och tårar. Tyvärr klaffade inte allting, kropp och huvud var inte ett. Detta visar att oavsett hur mycket tävlingsinstinkt eller vinnarskalle en idrottare har så måste fysik och psyke vara i balans. Det tar lång tid att bearbeta ett nederlag, oavsett om det är en skada eller en dålig prestation. Men som Per Elofsson en gång sa ”det är bara att bryta ihop och komma igen” så är det oftast detta beslut som en idrottare kommer fram till. Alternativet är ju annars att sluta idrotta och aldrig mer utsätta sig för risken att prestera dåligt. Emma är 27 år gammal och har flera mästerskap framför sig och nu närmast OS i London 2012. I ett vidare perspektiv kan ett nederlag i form av skada eller dålig prestation få en idrottare att inse hur mycket den vill nå sina mål, ta medalj eller sätta ett rekord. Det är först när vi saknar något som vi förstår hur mycket vi värdesätter det.
VM är nu över och Sverige fick inga medaljer. Men jag anser att den svenska truppen visade på en vilja samt kärlek till sin idrott. Trots att en del i truppen underpresterade så nämnde de flesta OS 2012 i London. Att direkt kunna lyfta blicken och se framåt är ett gott tecken och jag tror att OS kan bli en rolig tillställning för svensk del. För även om vi inte håvar in medaljer så finns det både tävlingsinstinkt och vinnarskallar bland de svenska friidrottarna.
