Att Andas

Att andas är A och O för oss levande landvarelser (människa som djur). Utan syre är det god natt oavsett om vi är vältränade eller inte. Livet startar med ett andetag som i regel brister ut i ett skrik vid födseln och livet slutar med ett andetag som ofta utmynnar i en suck (kanske av lättnad från en trött kropp som varit fysisk aktiv i många år???). Inom olika idrotter samt skeden av livet har dock andningen en mer central betydelse för prestation och välbefinnande. Inom idrotter som simning, fridykning och konstsim är det av yttersta vikt att kunna hålla andan länge och hushålla med varenda syremolekyl. En extra andning i simning kan vara skillnaden mellan guld och en fjärdeplats. Inom idrotter som längskidåkning, löpning och cykel innebär en tävling ett digert antal andetag och massvis med liter av syre som ventileras ut och in. Mot slutet av tävlingen övergår andetagen från att vara djupa och kontrollerade till att bli ytliga och så snabba att de inte går att räkna. Hur mycket den aktive än andas så klarar inte lungorna av att tillgodose kroppens syrebehov. Detta resulterar i laktatackumulering  och i dess kölvatten kommer fysisk smärta!

Efter väldigt intensiva eller långavariga tävlingar/träningar kan den aktive uppleva träningsvärk runt bröstkorgen när denna vidgas. TRÄNINGSVÄRK. Träningsvärk uppkommer enligt forskarna när en individ har utfört en rörelse eller aktivitet som den inte är van vid t.ex. marklyft i gymmet. Men att andas, vare sig djupt, snabbt, långsamt, ytligt, kan inte anses vara en ny företeelse för våra kroppar.

Att andas kan som nämnts ovan ge upphov till smärta men det kan också mildra smärta både fysisk och psykisk. Djupandning även kallat profylaxandning är ett beprövat knep för smärtlindring vid förlossning samt triggerpunktsbehandling hos massör. Att stanna upp och lyssna på sin andning i en stressig tillvaro kan vara som att stryka balsam på ett öppet sår. Först kanske det svider lite mer eftersom vi blir medvetna om såret och koncentrerar oss på det men sen kommer lindringen. När vi känner hur balsamet kyler och helar det trasiga under det. Genom fokus på andningen, in och ut, här och nu, stannar tiden upp och alla måsten och krav försvinner för stunden.

Jag tror att de flesta människorna tar "att andas" för givet, som att blinka med ögonen, det sker automatiskt. Men genom att uppmärksamma vår egen samt de i vår omgivnings andning kan vi inhämta viktig information och finna balans i vår tillvaro. I idrottens värld kan konkurrenternas andhämtning avslöja hur trötta de är samt hur nära de ligger, i vardagen kan andningen avslöja om maken/makan somnat eller om arbetskamraten är stressad/upprörd. Din egen andning kan hjälpa dig att finna rätt rytm i träningspasset eller att slappna av och somna på kvällen.

Varje dag andas vi oavsett om vi tränar, äter, arbetar, går skola eller sover. Men vi uppmärksammar inte varje andetag och inte varje dag som vi andas! Varför inte stanna upp ibland och ta några djupa andetag och se vad som händer här och nu. Kanske kan det ökade fokuset på andningen hjälpa dig att prestera bättre, stressa mindre och finna inre harmoni!

Det skadar ju inte att prova, för även om du inte märker någon skillnad så kommer du fortsätta andas, in och ut!

Smärta

Alla har väl någon gång känt smärta, fysiskt eller psykiskt. Smärta är en signal från våran kropp som påkallar uppmärksamhet. Förr i tiden på stenåldern var smärtan ett tecken på att fly eller slåss. Smärtan startade då som nu vårt stressystem, sympatikus. Vilket leder till frisättande av adrenalin, kortisol och noradrenalin. Detta ökade vår energifrisättning, skärpte våra sinnen, ökade pulsen samt andhämtningen, allt för att vi skulle kunna kriga eller springa så snabbt som möjligt.

I idrottens värld finns det mycket smärta, både fysisk samt psykisk. Vissa söker smärta (elitidrottare) medan andra vill undvika den så gott det går (träning för hälsa). För en elitidrottare kan fysisk smärta innebära ett hårt intervallpass då mjölksyran (laktat) sprutar ut i blodbanorna och får muskulaturen att stumna så att individen till slut endast stapplar fram. Eller ett långpass som tömmer muskulaturen och levern på varje uns av kolhydrater vilket resulterar i att hjärnan börjar förbruka ketonkroppar och individen får tunnelseende och det känns som att all rörelse går i slowmotion. Ett annat vanligt fenomen av fysisk smärta som kan drabba både elit såväl som motionärer är träningsvärk. Dock upplever de allra flesta att träningsvärk som brukar uppkomma cirka 2 dagar efter träningspasset är en fysisk smärta som ger psykiskt välbehag eftersom individen vet att den gjort något bra. Psykisk smärta kan vara oro/nervositet inför ett tufft träningspass eller en tävling. Besvikelse över en dålig prestation eller en förlust. Den fysiska smärtan som uppkommer vid träning/tävling är oftast akut och går över efter några sekunder till dagar. Den fysiska smärtan kan dessutom i många fall lindras genom diverse salvor, massage, stretch etc. Psykisk smärta kan däremot vara svårare att lindra och den kan vara mycket långvarig. Det är först när individen är redo att blicka framåt och lägga det förflutna bakom sig som smärtan avtar och ebbar ut.

Smärta inom idrotten är en drivkraft samtidigt som den kan stoppa oss med omedelbar verkan. Det ger en kick att besegra smärtan, att sätta sig över den och inte låta den hindra oss från att bestiga nästa backe eller springa 1 km till. För att övervinna fysisk smärta krävs psykisk styrka, en vilja av stål. Fysisk smärta kan även komma från skador, denna smärta beter sig oftast annorlunda än smärta pga. uttröttning. Den signalerar att någonting är fel i vår kropp och ber oss att stanna! För elitidrottare som är vana att möta fysisk smärta dagligen ökar smärttröskeln vilket kan göra det svårt att avgöra om smärtan tyder på skada eller trötthet. Det är dock viktigt att vara uppmärksam på sin kropps signaler, notera dem och därefter agera efter vad som verkar klokast för stunden. Elitidrott är i många avseenden en balansgång mellan att prestera på topp och bli skadad eller sjuk i något virus. Kroppens fysiska gränser måste pressas för att springa fortare, hoppa högre eller längre. Nyckeln till framgång är dock att vara lyhörd mot kroppen och våga bryta tränings/tävlingsplanen ifall signalerna tyder på en annorlunda smärta. Tyvärr är verkligheten den att ingen elitidrottare klarar att gå igenom en hel karriär utan att bli skadad. Men genom att ta hand om sin smärta kan antalet skador minimeras och glädjen i träning/tävling maximeras!

Även i motionsidrott förekommer smärta. Ofta uppkommer den fysiska smärtan när en individ ska börja träna, att gå 1 km kan innebära en otrolig ansträning för någon som inte varit fysisk aktiv på flera år. Smärtan kommer dock efter bara några gånger omvandlas till en ökad ork och antalet km utökas. Fysisk smärta vid träning som ont i lungorna när vi andas, kramp i benen när vi går uppför en backe är hjärnans sätt att skydda oss så vi inte överanstränger oss. Hjärnan är dock lite för beskyddande ibland och då är det viktigt att vi kan tänka själva och förstå att en promenad på 2km inte är skadligt för oss. På kort sikt kan den ge lite obehag när vi går, träningsvärk i några dagar efteråt. Men på lång sikt kan den öka vår livstid med några år, förbättra vår styrka, vår dagliga ork och förebygga sjukdomar. Med det i tanke så är väl inte lite fysisk smärta här och nu under våra träningspass så farligt? Men även för motionären liksom för elitidrottaren är det viktigt att stanna upp ifall kroppen signalerar att någonting gått sönder i kroppen.

Kom dock ihåg att även om du blir skadad vare sig du är motionär eller idrottare så finns det ingenting som säger att du inte kan återuppta din träning när skadan läkt. De flesta skador kräver träning, även träning som gör ont. Så hur vi än vrider och vänder på det så behöver vi smärtan för att ta oss framåt, prestera, fly, stanna upp och lyssna på vår kropp etc. Så nästa gång du känner smärta vid träning, tänk på dess betydelse och kanske ska du tacka känsloförnimmelsen av den för dess drivkraft.

En ursäkt till att inte träna. Eller....

Regnet öser ner och det blåser sidvind. Att titta ut ger ingen motivationsboost direkt för att ge sig ut och träna. Men ändå så är det väl sällan som man kan känna sig så nöjd som efter ett pass i dåligt väder???? Det finns ju som sagt inget dåligt väder bara dåliga kläder, så på med regnställ, plastpåsar på fötterna, handskar, kepa och om så behövs byt kläder under passets gång. Blötare än blöt kan vi ju inte bli! Är det allt för hemskt så korta ned passet och avsluta istället löp eller cykelrundan med lite situps, armhävningar eller några rusher upp för trappen i hyreshuset om du bor i lägenhet! Skulle det vara så att du inte har några bra kläder för det dåliga vädret så erbjuder dagens samhälle ändå möjlighet till bra träning genom gymanläggningar med ett utbud av diverse konditionsmaskiner förutom styrkeutrustning. Dessutom så gör ju dåligt väder att det känns bättre, mer legalt att träna inomhus än om solen skiner ute och fåglarna kvittrar. Så med andra ord: Låt inte vädrets makter styra din träning och kom ihåg att efter regn kommer alltid solsken och då kanske en dag på stranden lockar... Så spara inte det du kan göra idag till imorgon=)

Vinna eller Försvinna

Är du en dålig förlorare eller en bra vinnare? Vad är egentligen värre; att kasta saker omkring sig, slå och svära vid en förlust eller att håna sina motståndare efter en vinst? Det pratas ofta om dåliga förlorare men en vinnare som säger att dess prestation var usel, formen botten, tekninken under all kritik förringar sina motståndares prestationer till det yttersta. Visst, ibland kan kommentarer som dessa bero på blygsel och höga prestationskrav från individen, men trots det så kan uttalandet såra 2:an, 3:an, 4:an osv. En god vinnare i mina ögon är någon som hejar på de som kommer i mål efter segraren, som inte blir kaxig eller styv i korken. För att bli en god vinnare tror jag att en idrottare måste förlora, få uppleva hur det känns att inte nå sitt mål, att misslyckas, se andra åtnjuta vinstens sötma. Först när en idrottsman eller kvinna smakat på den beska förlusten kan upplevelsen av en vinst uppskattas fullt ut samtidigt som respekt visas för motståndarna. Stora idrottsmän som visat tecken på att vara dåliga vinnare är Petter Northug. Visst måste även en längdskidåkare få ha "målgester" men att stanna upp just innan mållinjen och att sedan skrika hälsningar till andra länders kungligheter är väl ändå att ta i! Exempel på dåliga förlorare går att hitta från VM 2003 i friidrott så den amerikanske sprintern John Drummond tjuvstartade på 100m. Drummond vägrade lämna banan och la sig ned samt skrek "I did not move"! Självklart måste en idrottare få visa känslor vid förlust eller vinst men dessa ska inte drabba motståndarna på ett negativt sätt. I ungdomsfotbollen minns jag att vi efter avslutad match fick ställa upp på rad, öga mot öga med motståndarlaget och sedan ta i hand och tacka för en god match. Oavsett om stod som segrare eller förlorare. Ett liknande scenario brukade utspela sig då Carolina Klüft höll på med sjukamp. Efter att sista deltagaren gått i mål på 800m utbröt ett allmänt kramkalas idrottarna emellan. Sedan blev det ett gemensamt ärevarv oavsett placering. Jag önskar att denna mentalitet skulle sprida sig till fler idrotter. Tänk er att se samtliga deltagare på 100m i VM springa ett ärevarv tillsammans. Usain Bolt, Yohan Blake och Walter Dixon sida vid sida. Jag tror att under de 400m skulle en del idrottare ta lättare på sin förlust och finna en motivation att återkomma till ett mästerskap igen. Medan vinnarnas triumf skulle krönas ytterligare. I sanningens namn är detta scenario högst osannolikt i en imagefylld idrott som 100m. Men tanken är vacker och inte orimlig! Oavsett om en idrottare är bra eller dålig förlorare eller vinnare så har vägen dit bestått av blod, svett och tårar. Vilket gör att en förlorare och vinnare alltid har någonting gemensamt och bör visa respekt för varandra!

Tävlingsinstinkt och Vinnarskalle

Tävlingsnerver, prestationsångest, höga krav, vinnarskalle, bäst när det gäller…. Talesätten är många frågan är bara vad som egentligen stämmer in på Usain Bolt och alla andra stora stjärnor som inte höll för favorittrycket i detta VM. Mediavärlden spyr ut förstasidor med en tjuvstartande Bolt, en Robbles som håller fast Lius arm och en Jelena Isinbajeva i tårar. Men är deras ”misslyckanden” egentligen bara ett tecken på att dessa idrottsfenomen är mänskliga? Även de kan fela vilket i sin tur leder till att någon annan får kliva fram i rampljuset vilket på sikt kanske skapar en ny storstjärna. Tyvärr verkar det inte vara på det här viset som media resonerar. Själv lyssnade jag på radio när 100m finalen gick. Jag kan kort konstatera att i över 1 timme efteråt så pratades det mer om Bolts tjuvstart än om att den yngste någonsin, blott 21 årige Yohan Blake, hade vunnit VM-guld och dessutom presterat en bra tid i den starka motvinden. Nej, istället för att prata om detta funderades på olika orsaker till Bolts tjuvstart. Var han i så dålig form att han måste chansa på en kanonstart för att kunna vinna? Hade han ett världsrekord i tankarna? Vem vet vad som rörde sig i Bolts huvud i den  millisekund som det tar att göra en tjuvstart, kanske var hans sinne blankt... Vi kommer mest troligt aldrig att få veta varför han tjuvstartade för att inte säga att vi borde acceptera att ”det händer alla”. För egen del tycker jag att det är mer tragiskt med 110m häck finalen där Liu kanske förlorade guldet pga. Robbles blockering av honom. Även här kommer vi aldrig att få veta säkert ifall Robbles gjorde det med flit eller om det var ofrivilligt. Robbles som verkar vara en helylle grabb, kan han verkligen göra något så oschysst och fult? Kanske tog vinnarinstinkten över i stridens hetta och han handlade på ett sätt som han själv inte var medveten om att han kunde. Robbles fick dock sitt straff och diskades vilket gav en klen tröst till Liu som därmed blev silvermedaljör. Guldet gick till slut till en amerikansk doldis vid namn Richardsson, kanske en blivande stjärna eller en lucky loser som efter sin karriär kan berätta för barnbarnen om dagen då han tog VM-guld i Sydkorea. Oavsett om Richardsson kommer att bli en ny friidrottsstjärna eller inte så kommer detta VM-guld med säkerhet vara ett av de ögonblick som han bär med sig resten av livet! Frågan som kan ställas är om det mest rättvisa hade varit att springa om loppet utan Robbles eftersom många anser att Liu skulle ha tagit guld utan de incidenter som inträffade. Detta är dock inte möjligt, att springa loppet en gång till, vilket i regel är en grym men verklig sida av idrotten, du får bara en chans.

Detta VM innehöll många tårar, både av glädje och besvikelse. Isinbajeva grät över sitt dåliga resultat i stavhopp men konstaterade att hon ska ”komma tillbaka”, hon måste det, enligt hennes egen utsago. Att samtidigt som tårarna rinner prata om comeback tyder på en tävlingsinstinkt, en vilja att prestera trots att hon innehar världsrekordet. En del personer tror att denna fenomenala idrottare har gjort sitt, men själv tror jag att hon har mer att ge. Isinbajeva har ”misslyckats” förr för att på nästa tävling ta världsrekord. Nu står hon inför en ny situation med många konkurrenter som verkligen utmanar henne, förhoppningen är att hon ska kunna vända denna press till energi för topprestationer. Isinbajevas öde för mina tankar till en annan av idrottsvärldens giganter som sopade banan med sina konkurrenter i början av karriären för att sedan ”gå in i väggen” under ett OS. Nej, det är inte Per Elofsson som jag tänker på, idrotten är dock densamma, längdskidor. Idrottsprofilen jag har i åtanke är Marit Björgen som blev uträknad vid OS 2006 men som kom tillbaka och tog OS guld 2010 samt blev national hjälte vid hemma VM i Norge 2011 efter ett antal guld.

Även Emma Green Tregaro fällde tårar över en dålig höjdfinal, en höjdfinal som föregicks av ett mycket bra kval. Emma nämnde besvikelsen över att inte kunna prestera som bäst den dag som hela säsongen handlar om. Det är för denna dag som alla träningstimmar lagts ned. Träningstimmar med blod, svett och tårar. Tyvärr klaffade inte allting, kropp och huvud var inte ett. Detta visar att oavsett hur mycket tävlingsinstinkt eller vinnarskalle en idrottare har så måste fysik och psyke vara i balans. Det tar lång tid att bearbeta ett nederlag, oavsett om det är en skada eller en dålig prestation. Men som Per Elofsson en gång sa ”det är bara att bryta ihop och komma igen” så är det oftast detta beslut som en idrottare kommer fram till. Alternativet är ju annars att sluta idrotta och aldrig mer utsätta sig för risken att prestera dåligt. Emma är 27 år gammal och har flera mästerskap framför sig och nu närmast OS i London 2012. I ett vidare perspektiv kan ett nederlag i form av skada eller dålig prestation få en idrottare att inse hur mycket den vill nå sina mål, ta medalj eller sätta ett rekord. Det är först när vi saknar något som vi förstår hur mycket vi värdesätter det.

VM är nu över och Sverige fick inga medaljer. Men jag anser att den svenska truppen visade på en vilja samt kärlek till sin idrott. Trots att en del i truppen underpresterade så nämnde de flesta OS 2012 i London. Att direkt kunna lyfta blicken och se framåt är ett gott tecken och jag tror att OS kan bli en rolig tillställning för svensk del. För även om vi inte håvar in medaljer så finns det både tävlingsinstinkt och vinnarskallar bland de svenska friidrottarna.