En av idrottens baksidor

Så var det åter dags för ett stort mästerskap inom idrotten, nämligen friidrotts VM i Sydkorea. På detta mästerskap kommer fantastiska prestationer att utföras där idrottare överträffar sig själva och spränger fysiska gränser de inte trodde var möjliga! Bakom dessa prestationer ligger många timmar av blod, svett och tårar. Just detta VM tycker jag att det finns en annan aspekt än just atleterna som står i centrum och gör sig påmind, nämligen skadorna. T.ex. Tyson Gay som aldrig kom till de amerikanska uttagningarna pga skada, Asafa Powell som avstår 100m pga skadekänningar, Blanca Vlasic som just kommit tillbaka från en lår skada, Arianne Friedrich som missar VM pga skadad hälsena. Även i den svenska truppen har skadorna härjat; Isabellah Andersson har varit knäskadad, Michelle Torneús hälskadad, Alhaji Jeng har haft en bristning i sätesmuskulaturen och Christian Olsson har haft problem med ett knä. De flesta, om inte alla, idrottsmän har någon gång under sin karriär blivit skadade. Det som skiljer olika idrottsmän åt är de som kommer tillbaka och de som ger upp. En skada kommer aldrig lägligt och det är ingenting som finns med i träningsplaneringen. För de allra flesta är ordet "skada" förknippat med fysisk smärta, vilket är sant. Denna fysiska smärta kan oftast behandlas genom vila, alternativ träning samt rehabträning. Dock leder skador även till psykisk smärta i form av oro (hur allvarlig är skadan? vad är skadat? är säsongen/karriären över?), saknad (oförmåga att utöva sin idrott) samt självanklagelse (varför gjorde jag så? varför gjorde jag inte så?). Denna psykiska smärta är svårare att behandla och den kan orsaka djupa sår som tar lång tid att läka. Dessa sår kan till exempel vara rädsla för att återuppleva den fysiska smärtan, att skadas på något annat ställe i kroppen osv. Med detta vill jag belysa hur viktigt det är att inte bara behandla den fysiska delen utav skadan utan även den psykiska. Som jag nämnde ovan så kommer aldrig en skada lägligt och den är aldrig positiv, det kan aldrig vara positivt att någonting i kroppen går sönder som är friskt och helt från början. Dock kan en idrottare som blivit skadad välja att se situationen i ett positivt ljus. Nu får kroppen chans att vila upp sig från den specifika grenen som idrottaren vanligtvis utövar samtidigt som energi och fokus kan läggas på att bygga upp de svaga länkarna i kroppen och på så sätt förebygga framtida skador. En tids alternativ träning kan även göra att idrottaren vidgar sina vyer och inser att den alternativa träningen kan leda till ökad prestationsförmåga i den egna grenen och kan efter skadan läkt tjäna som komplementträning. Genom att bli skadad, acceptera situationen, göra något åt den, inte ge upp och komma igen så blir idrottaren även starkare mentalt. Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är att en skada är aldrig positiv men du som idrottare kan vända situationen till en positiv upplevelse och gå stärkt ur den!